Sveriges språkhistoria

Ingen vet riktigt exakt när det svenska språket uppstod. Det man vet om det språk som talades i Norden för länge sedan grundar sig främst på bevarade runskrifter. De äldsta nordiska runskrifterna sträcker sig tillbaka till 300 e.Kr. De olika språken började skilja sig från de andra nordiska språken under vikingatiden. Fram till dess såg runorna ungefär lika ut i hela Norden. Man kallar språket som talades här före vikingatiden för urnordiska. Mycket förändrades under vikingatiden som pågick fram till ungefär år 1050. De nordiska folken hade tidigare levt ganska isolerat. Men nu började folk röra på sig på ett helt annat sätt. Det var vid denna tid som de nordiska länderna började ta form.
Man kan säga att det svenska språket började skilja sig från de andra nordiska språken under vikingatiden. Innan dess talade man dock också olika språk, men inget av dessa kan betraktas som svenska. Urnordiskan är en gren av den germanska språkfamiljen, den nordgermanska. Andra grenar av den germanska språkgrenen är östgermanska och västgermanska. Urnordiskan är det äldsta av alla germanska språk. Det finns två språk, finskan och lapskan, som ändrats mycket lite de senaste tusen åren. De har därför kunnat behålla flera hundra urnordiska ord i sitt ordförråd.

Runt 1200-talet räknar man med att den runsvenska perioden i språkhistorien slutar och den klassiska fornsvenskan börjar. Nu etablerades Vadstena kloster och därifrån flödade skrifter skrivna av de lärda munkarna. De flesta skrivna på latin. Latin var de lärdas språk och även om det vanliga folket aldrig lärde sig latin absorberades det latinska alfabetet. Detta alfabet var inte identiskt med dagens, men vi skulle nästan utan problem kunna se vilka bokstäver som var vilka i en text.
De första texterna skrivna på klassisk fornsvenska var laguppteckningar. Allra först kom en lista på västgötarnas lagar 1225. Ännu en förteckning av västgötarnas lagar kom på 1280-talet och det var "Äldre västgötalagen".
Kunskapen om den klassiska fornsvenskan kommer främst från alla lagböcker.
Förändringarna i det Svenska språket under den klassiska fornsvenskan var enorma. Det mesta av materialet från denna tid finns i alla de laguppteckningar som skrevs, men även vissa religiösa översättningar gjordes. Vi lånade många ord från latinet och vissa från grekiskan. Många av dessa ord hade med kyrkan att göra.
Men det kom ännu mera tyska ord eftersom rika personer från Tyskland ofta bosatte sig i Sverige.

Den yngre fornsvenska perioden började år 1375, och pågick till 1526, då nysvenskan tog vid. Från denna period finns det mer svensk litteratur än tidigare, men den består mest av översättningar från andra språk. Många skrifter från denna period finns i Vadstena kloster. Det är översättningar av Bibeln och andra religiösa skrifter.

Sedan sekelskiftet 1900 talar vi Nusvenska, och man brukar koppla August Strindbergs verk till början av den nusvenska epoken. 1900-talet kännetecknas språkligt av att "rikssvenska" blir allt vanligare. Man lånade nu många ord från engelskan, framför allt efter andra världskriget.

Av: Anna Holm