När Karin Boye var nio år gammal flyttade familjen till Stockholm. Hennes pappa Carl Fredrik "Fritz" Boye och hennes mor Signe kom båda från familjer av välbärgade tjänstemän. Karin tyckte att hon själv blev "överexemplariskt" skött. Hon hade höga betyg i skolan. Brodern Sven föddes den 17 januari 1903. Hennes andra bror Ulf föddes den 12 augusti 1904. Då gick hon i Halls småskola. Fadern bytte anställning till en tjänst på Kungl. Försäkringsinspektionen i Stockholm, familjen flyttade därför dit 1909.
1915 bosatte sig familjen i förortskommunen Huddinge, sydväst om Stockholm, på den plats där idag Sjödalsgymnasiet ligger. Där i en skogsbacke med björkar, rakvuxna furor och ekar hade det byggts en högrest villabyggnad, faluröd med vita knutar och listverk. Familjen gav sin nya boning namnet Björkebo. Där skrev hon mycket ungdomslyrik, noveller och teaterpjäser samt ritade och målade akvareller.
1922 debuterade hon med diktsamlingen Moln som förmedlade en ung människas grubbel över Gud, livets brister och sin egen framtid. Men där fanns också hennes speciella särdrag och motivkretsar. Formellt märks de lättflytande rimmen och tendensen till bokstavsrim. 1925 höll hon sitt berömda Tal till mannen vid studentkårens vårfest. Den första romanen, Astarte, fick pris i en nordisk romanpristävling 1931.
Karin Boyes mest berömda dikt är troligen "Ja, visst gör det ont när knoppar brister" ur samlingen För trädets skull, följt av "I rörelse". Av prosaverken är de mest kända den delvis självbiografiska romanen Kris och dystopin Kallocain.
Som essäist sysslade hon främst med litteraturanalyser och det psykoanalytiska inflytandet på modernismen; hon var också verksam som kritiker. Karin Boye räknas till den andra generationens svenska modernister.
en dikt av Karin boye;
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen. - Karin Boye
har ni hört talas om dikten? :)
Av: Malin Lehresjön
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar