Språket är ett kommunikationsmedel vi är beroende av.
I den svenska akademins ordbok definieras språksociologi som en vetenskapsgren, som utforskar förhållandet mellan språk och samhälle. Vi formas till de individer vi är genom våra kontakter med andra människor. Det språk, eller den dialekt vi talar, avslöjar en stor del av vår identitet eftersom det visar varifrån vi kommer och avspeglar vår sociala och yrkesmässiga tillhörighet.
Det finns olika språkvarianter som är direkt knutna till specifika grupper. Dessa gruppspråk har vuxit fram för att förstärka vi-känslan och markera avstånd till personer utanför gemenskapen.
Språket varierar beroende på vilken klass eller socialgrupp man tillhör.
Ungdomarnas språk skiljer sig från den äldre generationens. Ungdomar samtalar i ett högre tempo, avbryter ofta varandra, talar samtidigt, byter ämne innan föregående ämne avslutats. De använder sig utav ett uttrycksfullt och beskrivande språk. Svordomar och slanguttryck används ofta och att hitta på öknamn och utfyllnadsord är vanligt förekommande.
Enda från födseln påverkas vi omedvetet av uppfattningar och traditioner som genomsyrar det samhälle som vi lever i. Därmed uppstår de kvinnliga och manliga könsrollerna. Språkforskare har upptäckt många olikheter mellan kvinnors och mäns sätt att berätta. Kvinnor talar snabbare med färre pauser och tvekljud, de brukar levandegöra och dramatisera det de berättar. De har ett mer vårdat uttal och ordval, och är försiktigare i sina uttalanden, använder ofta frågor istället för påståenden och säger gärna ord som kanske, väl och nog. Orsakerna till skillnaderna är inte självklara. Det är oklart varför kvinnor har ett mer skriftspråkligt och standardiserat tal. Det kan förklaras med att de vill markera en fin ställning på samhällsstegen eller att det ”rena” och ”fina” språket är helt enkelt något som kännetecknar den attraktiva kvinnan.
I offentliga sammanhang såsom på företag, i skolan, föreningar mm. dominerar män i tal. I ett sammanträde tar männen mer tid på sig i sina inlägg, de använder krångligare och mer offentligt språk med svåra ord. Då män talar verkar de vara säkra på sin sak och framför sina påståenden rakt av.
Kvinnor har däremot en god förmåga att lyssna, och deras samtal följer inga formella regler vilket männen kan tycka är slarvigt medan kvinnor ofta ser det som givande.
Jag tror det handlar om socialisationen, hur vi har växt upp. För redan när man var liten verkade de vuxna anpassa språket efter om man var flicka eller pojke. Det var vanligt att man tilltalade flickor "barnsligare" än pojkar.
I dagens samhälle börjar språket få större svängrum. Språket har kommit människor närmre och börjar formas efter individen istället för efter en språklig lagbok som säger vad som är språkligt rätt eller fel.
Av: Anna Holm
torsdag 26 maj 2011
Sveriges språkhistoria
Ingen vet riktigt exakt när det svenska språket uppstod. Det man vet om det språk som talades i Norden för länge sedan grundar sig främst på bevarade runskrifter. De äldsta nordiska runskrifterna sträcker sig tillbaka till 300 e.Kr. De olika språken började skilja sig från de andra nordiska språken under vikingatiden. Fram till dess såg runorna ungefär lika ut i hela Norden. Man kallar språket som talades här före vikingatiden för urnordiska. Mycket förändrades under vikingatiden som pågick fram till ungefär år 1050. De nordiska folken hade tidigare levt ganska isolerat. Men nu började folk röra på sig på ett helt annat sätt. Det var vid denna tid som de nordiska länderna började ta form.
Man kan säga att det svenska språket började skilja sig från de andra nordiska språken under vikingatiden. Innan dess talade man dock också olika språk, men inget av dessa kan betraktas som svenska. Urnordiskan är en gren av den germanska språkfamiljen, den nordgermanska. Andra grenar av den germanska språkgrenen är östgermanska och västgermanska. Urnordiskan är det äldsta av alla germanska språk. Det finns två språk, finskan och lapskan, som ändrats mycket lite de senaste tusen åren. De har därför kunnat behålla flera hundra urnordiska ord i sitt ordförråd.
Runt 1200-talet räknar man med att den runsvenska perioden i språkhistorien slutar och den klassiska fornsvenskan börjar. Nu etablerades Vadstena kloster och därifrån flödade skrifter skrivna av de lärda munkarna. De flesta skrivna på latin. Latin var de lärdas språk och även om det vanliga folket aldrig lärde sig latin absorberades det latinska alfabetet. Detta alfabet var inte identiskt med dagens, men vi skulle nästan utan problem kunna se vilka bokstäver som var vilka i en text.
De första texterna skrivna på klassisk fornsvenska var laguppteckningar. Allra först kom en lista på västgötarnas lagar 1225. Ännu en förteckning av västgötarnas lagar kom på 1280-talet och det var "Äldre västgötalagen".
Kunskapen om den klassiska fornsvenskan kommer främst från alla lagböcker.
Förändringarna i det Svenska språket under den klassiska fornsvenskan var enorma. Det mesta av materialet från denna tid finns i alla de laguppteckningar som skrevs, men även vissa religiösa översättningar gjordes. Vi lånade många ord från latinet och vissa från grekiskan. Många av dessa ord hade med kyrkan att göra.
Men det kom ännu mera tyska ord eftersom rika personer från Tyskland ofta bosatte sig i Sverige.
Den yngre fornsvenska perioden började år 1375, och pågick till 1526, då nysvenskan tog vid. Från denna period finns det mer svensk litteratur än tidigare, men den består mest av översättningar från andra språk. Många skrifter från denna period finns i Vadstena kloster. Det är översättningar av Bibeln och andra religiösa skrifter.
Sedan sekelskiftet 1900 talar vi Nusvenska, och man brukar koppla August Strindbergs verk till början av den nusvenska epoken. 1900-talet kännetecknas språkligt av att "rikssvenska" blir allt vanligare. Man lånade nu många ord från engelskan, framför allt efter andra världskriget.
Av: Anna Holm
Man kan säga att det svenska språket började skilja sig från de andra nordiska språken under vikingatiden. Innan dess talade man dock också olika språk, men inget av dessa kan betraktas som svenska. Urnordiskan är en gren av den germanska språkfamiljen, den nordgermanska. Andra grenar av den germanska språkgrenen är östgermanska och västgermanska. Urnordiskan är det äldsta av alla germanska språk. Det finns två språk, finskan och lapskan, som ändrats mycket lite de senaste tusen åren. De har därför kunnat behålla flera hundra urnordiska ord i sitt ordförråd.
Runt 1200-talet räknar man med att den runsvenska perioden i språkhistorien slutar och den klassiska fornsvenskan börjar. Nu etablerades Vadstena kloster och därifrån flödade skrifter skrivna av de lärda munkarna. De flesta skrivna på latin. Latin var de lärdas språk och även om det vanliga folket aldrig lärde sig latin absorberades det latinska alfabetet. Detta alfabet var inte identiskt med dagens, men vi skulle nästan utan problem kunna se vilka bokstäver som var vilka i en text.
De första texterna skrivna på klassisk fornsvenska var laguppteckningar. Allra först kom en lista på västgötarnas lagar 1225. Ännu en förteckning av västgötarnas lagar kom på 1280-talet och det var "Äldre västgötalagen".
Kunskapen om den klassiska fornsvenskan kommer främst från alla lagböcker.
Förändringarna i det Svenska språket under den klassiska fornsvenskan var enorma. Det mesta av materialet från denna tid finns i alla de laguppteckningar som skrevs, men även vissa religiösa översättningar gjordes. Vi lånade många ord från latinet och vissa från grekiskan. Många av dessa ord hade med kyrkan att göra.
Men det kom ännu mera tyska ord eftersom rika personer från Tyskland ofta bosatte sig i Sverige.
Den yngre fornsvenska perioden började år 1375, och pågick till 1526, då nysvenskan tog vid. Från denna period finns det mer svensk litteratur än tidigare, men den består mest av översättningar från andra språk. Många skrifter från denna period finns i Vadstena kloster. Det är översättningar av Bibeln och andra religiösa skrifter.
Sedan sekelskiftet 1900 talar vi Nusvenska, och man brukar koppla August Strindbergs verk till början av den nusvenska epoken. 1900-talet kännetecknas språkligt av att "rikssvenska" blir allt vanligare. Man lånade nu många ord från engelskan, framför allt efter andra världskriget.
Av: Anna Holm
tisdag 17 maj 2011
Typiska drag inom modernismen
kultur: Det ligger i den västerländska kulturen, en strävan efter att ständigt söka efter något nytt, antingen det är inom teknik, mode eller kultur. Fotots och senare filmkonstens genombrott bidrog till att det inte längre kändes lika angeläget att avbilda omvärlden ”realistiskt”.
Modernismen förblev ganska länge en marginell kultur - just för eliten. Den borgerliga kulturens ideal, värderingar och traditioner levde i mångt och mycket kvar i det svenska samhället långt in på 50-talet. Det samhälle som fanns under första hälften av 1900-talet var med andra ord ett klassamhälle vilande på en kristen grund och präglat av en nationell anda. Modernismens ideal - normbrott, ifrågasättande och ungdomsvurm - levde kvar som invanda sanningar, men dess ideologiska grund hade rämnat.
Modernismen föddes i och med industrialismens genombrott som en reaktion mot 1800-talets borgerliga kultur. Den borgerliga kulturens moraliska ideal med ordning och reda, självdisciplin, bildning och kultivering ifrågasattes, liksom 1800-talets traditionella skönhetsideal. Normbrottet blev modernismens centrala uttryck. Det gamla föraktades och det unga idealiserades. Denna beskrivning döljer dock i sin förenkling den komplexa, motsägelsefulla och paradoxala soppa modernismens olika strömningar tillsammans skapade. Modernismen var i själva verket starkt präglad av 1800-talets kultur.
Alla kontraster som den borgerliga kulturen brottades med under 1800-talet kom också att prägla 1900-talets modernism - förnuft mot känsla, civilisation mot natur, materialism mot idealism, framstegstankar mot nostalgi, internationalism mot nationalism, individ mot massa, revolution mot tradition osv. Den pluralism och motsägelse som fanns i 1800-talets borgerliga kultur kom med andra ord också att prägla modernismen. Men av någon anledning var det just några av 1800-talets mest suspekta, ovetenskapliga och rent osympatiska drag som modernismen anammade mest.
Typiska drag hos modernismen är exempelvis idealiseringen av en förindustriell kultur, hyllandet av barnets spontanitet liksom genikulten kring konstnären - drag som är direkt sprungna ur romantikens mest dubiösa skrymslen. Någon entydigt rationell och framstegsoptimistisk kultur har modernismen aldrig varit; det är en idealbild som modernismen själv har skapat men som ofta beskrivs som en sanning.
Litteratur: Modernismens litteratur kännetecknas av att den hade fri vers och avancerad berättarstruktur. Modernismen framställer, men återger inte den vardagliga verkligheten, t.ex. surrealism eller som rena former och färger utan att var snarare avbildningar. Modernismens tankegång baserar sig på människans kraft att kunna skapa, förbättra och förändra sin omgivning, detta med hjälp av praktiska experiment, vetenskaplig kunskap och teknologi.
Av: Camilla Arvidsson
Modernismen förblev ganska länge en marginell kultur - just för eliten. Den borgerliga kulturens ideal, värderingar och traditioner levde i mångt och mycket kvar i det svenska samhället långt in på 50-talet. Det samhälle som fanns under första hälften av 1900-talet var med andra ord ett klassamhälle vilande på en kristen grund och präglat av en nationell anda. Modernismens ideal - normbrott, ifrågasättande och ungdomsvurm - levde kvar som invanda sanningar, men dess ideologiska grund hade rämnat.
Modernismen föddes i och med industrialismens genombrott som en reaktion mot 1800-talets borgerliga kultur. Den borgerliga kulturens moraliska ideal med ordning och reda, självdisciplin, bildning och kultivering ifrågasattes, liksom 1800-talets traditionella skönhetsideal. Normbrottet blev modernismens centrala uttryck. Det gamla föraktades och det unga idealiserades. Denna beskrivning döljer dock i sin förenkling den komplexa, motsägelsefulla och paradoxala soppa modernismens olika strömningar tillsammans skapade. Modernismen var i själva verket starkt präglad av 1800-talets kultur.
Alla kontraster som den borgerliga kulturen brottades med under 1800-talet kom också att prägla 1900-talets modernism - förnuft mot känsla, civilisation mot natur, materialism mot idealism, framstegstankar mot nostalgi, internationalism mot nationalism, individ mot massa, revolution mot tradition osv. Den pluralism och motsägelse som fanns i 1800-talets borgerliga kultur kom med andra ord också att prägla modernismen. Men av någon anledning var det just några av 1800-talets mest suspekta, ovetenskapliga och rent osympatiska drag som modernismen anammade mest.
Typiska drag hos modernismen är exempelvis idealiseringen av en förindustriell kultur, hyllandet av barnets spontanitet liksom genikulten kring konstnären - drag som är direkt sprungna ur romantikens mest dubiösa skrymslen. Någon entydigt rationell och framstegsoptimistisk kultur har modernismen aldrig varit; det är en idealbild som modernismen själv har skapat men som ofta beskrivs som en sanning.
Litteratur: Modernismens litteratur kännetecknas av att den hade fri vers och avancerad berättarstruktur. Modernismen framställer, men återger inte den vardagliga verkligheten, t.ex. surrealism eller som rena former och färger utan att var snarare avbildningar. Modernismens tankegång baserar sig på människans kraft att kunna skapa, förbättra och förändra sin omgivning, detta med hjälp av praktiska experiment, vetenskaplig kunskap och teknologi.
vet ni några typiska drag inom moderismens kultur?Av: Camilla Arvidsson
onsdag 11 maj 2011
En utländsk Författare
Ezra Pound
Ezra Pound, född 30 oktober 1885 i Hailey, Idaho, död 1 november 1972 i Venedig, Italien, var en amerikansk författare och poet.
Flyttade 1908 från USA till London där han tog aktiv del i den litterära kretsen kring T E Hulme och var en av de drivande bakom den imagistiska skolan.
Pound flyttade på grund av fascistsympatier vidare från London till Frankrike och Italien. Han uttalade sig där negativt om USA i italiensk radio, och efter andra världskrigets slut togs han till fånga och fördes till USA. Han spärrades där, troligen för att undvika en rättegång mot honom, in på mentalsjukhus ända till slutet på 1950-talet.
Han stora verk skulle bli det ofullbordade The Cantos som han arbetade på ända från 1920-talet men inte hann fullborda före sin död 1972. Pound försökte med The Cantos skriva ett epos av Dantes mått som skulle innehålla 100 sånger.
Pound var även verksam som tonsättare. Han skrev i en mycket egen stil bland annat operor, sånger och kammarmusik, och använde synnerligen ovanliga taktarter som exempelvis 25/32.
Ezra Pound ligger begraven i Cimiterio S. Michel i Venedig
The Cantos
Säg jag ta din hel påse med tricks, / Låt i din quirks och tweeks och säga saken är en konstform, / ... och att den moderna världen / behöver en sådan trasa-bag att stoppa alla sina tankar i ..."
Så börjar Ezra Pound 1917. Uppmanar spöke av Robert Browning, utbilda sin läsare på hans motiv när han sätter på sin personliga epos, Cantos, en "dikt att inkludera historia", är Pounds "berättelse om stammen." Pound skulle fortsätta att Hector, harang, och försök att upplysa sina läsare genom att komplettera sin följetong mästerverk i ytterligare åtta volymer under loppet av nästa femtiotvå år. "Livet är så kort, båten så lång tid att lära sig," han hade citat från Hippokrates.
Först publicerad av Harriet Monroe i Poetry tidningen och senare sammanställdes år 1925 i ett utkast av XVI Cantos, Pound tidiga Cantos varit mindre än gynnsamma allmänna opinionen, ett problem som han skulle fortsätta att möta under resten av sina dagar. Monroe själv skrev att hon "läste två eller tre sidor ... och sedan tog sjuka." Pound alienerade inte bara hans redaktör utan läsare genom att avvisa formella fullständighet och proportion, föredrar den litanian och listan istället. Han privilegierade poesi som sång, utlova att "mening alla är uppbundna med ljud" och att "Skönhet är svårt."
Faktum Cantos är den polyfoniska i tema och strukturerat om återkommande snarare än någon idé om linjäritet, med syntax (normal meningsbyggnad) ger till paratax (som en avsaknad av konjunktioner). En glans av boken är omöjligt. Ingen kan hålla hela Cantos i hans eller hennes huvud. ''Pound själv sade: "Jag kan inte göra det tydliga samband.". " Denna typ av brott med den dominerande poesi av dagen intjänade Pound anklagelser om "dumpning [hans] anteckningsböcker på allmänheten."
Men Pounds Cantos på ämnena ekonomi (XLV: "Med Usura") och gott styre (XIII)-att inte tala om hans omfamning av fascism och anti-antisemitism har ofta avvek från att se mannen som en producent av utomordentligt shapely fraser. " Lägg till Pounds impopulära politiska åsikter till sina poesins svårigheter, och genom att 1951 var Hugh Kenner kunna skriva att "det finns inga stora samtida författare som är mindre läst än Ezra Pound."
Poeter har dock alltid vänt sig till Pound, i tävlan och motstånd, som motgift mot det kvävande städa Nya Kritik av dagen. " Basil Bunting skrev i The Cantos: "måste gå en lång väg runt / om du vill undvika dem.", medan fängelse för förräderi, Pound Ezra vann det prestigefyllda Bollingen priset för poesi för Pisan Cantos, en sekvens började han under tiden i fängelse. Han dog, efter tio år av tystnad, 1972
Ezra Pound, född 30 oktober 1885 i Hailey, Idaho, död 1 november 1972 i Venedig, Italien, var en amerikansk författare och poet.
Flyttade 1908 från USA till London där han tog aktiv del i den litterära kretsen kring T E Hulme och var en av de drivande bakom den imagistiska skolan.
Pound flyttade på grund av fascistsympatier vidare från London till Frankrike och Italien. Han uttalade sig där negativt om USA i italiensk radio, och efter andra världskrigets slut togs han till fånga och fördes till USA. Han spärrades där, troligen för att undvika en rättegång mot honom, in på mentalsjukhus ända till slutet på 1950-talet.
Han stora verk skulle bli det ofullbordade The Cantos som han arbetade på ända från 1920-talet men inte hann fullborda före sin död 1972. Pound försökte med The Cantos skriva ett epos av Dantes mått som skulle innehålla 100 sånger.
Pound var även verksam som tonsättare. Han skrev i en mycket egen stil bland annat operor, sånger och kammarmusik, och använde synnerligen ovanliga taktarter som exempelvis 25/32.
Ezra Pound ligger begraven i Cimiterio S. Michel i Venedig
The Cantos
Säg jag ta din hel påse med tricks, / Låt i din quirks och tweeks och säga saken är en konstform, / ... och att den moderna världen / behöver en sådan trasa-bag att stoppa alla sina tankar i ..."
Så börjar Ezra Pound 1917. Uppmanar spöke av Robert Browning, utbilda sin läsare på hans motiv när han sätter på sin personliga epos, Cantos, en "dikt att inkludera historia", är Pounds "berättelse om stammen." Pound skulle fortsätta att Hector, harang, och försök att upplysa sina läsare genom att komplettera sin följetong mästerverk i ytterligare åtta volymer under loppet av nästa femtiotvå år. "Livet är så kort, båten så lång tid att lära sig," han hade citat från Hippokrates.
Först publicerad av Harriet Monroe i Poetry tidningen och senare sammanställdes år 1925 i ett utkast av XVI Cantos, Pound tidiga Cantos varit mindre än gynnsamma allmänna opinionen, ett problem som han skulle fortsätta att möta under resten av sina dagar. Monroe själv skrev att hon "läste två eller tre sidor ... och sedan tog sjuka." Pound alienerade inte bara hans redaktör utan läsare genom att avvisa formella fullständighet och proportion, föredrar den litanian och listan istället. Han privilegierade poesi som sång, utlova att "mening alla är uppbundna med ljud" och att "Skönhet är svårt."
Faktum Cantos är den polyfoniska i tema och strukturerat om återkommande snarare än någon idé om linjäritet, med syntax (normal meningsbyggnad) ger till paratax (som en avsaknad av konjunktioner). En glans av boken är omöjligt. Ingen kan hålla hela Cantos i hans eller hennes huvud. ''Pound själv sade: "Jag kan inte göra det tydliga samband.". " Denna typ av brott med den dominerande poesi av dagen intjänade Pound anklagelser om "dumpning [hans] anteckningsböcker på allmänheten."
Men Pounds Cantos på ämnena ekonomi (XLV: "Med Usura") och gott styre (XIII)-att inte tala om hans omfamning av fascism och anti-antisemitism har ofta avvek från att se mannen som en producent av utomordentligt shapely fraser. " Lägg till Pounds impopulära politiska åsikter till sina poesins svårigheter, och genom att 1951 var Hugh Kenner kunna skriva att "det finns inga stora samtida författare som är mindre läst än Ezra Pound."
Poeter har dock alltid vänt sig till Pound, i tävlan och motstånd, som motgift mot det kvävande städa Nya Kritik av dagen. " Basil Bunting skrev i The Cantos: "måste gå en lång väg runt / om du vill undvika dem.", medan fängelse för förräderi, Pound Ezra vann det prestigefyllda Bollingen priset för poesi för Pisan Cantos, en sekvens började han under tiden i fängelse. Han dog, efter tio år av tystnad, 1972
Har ni hört talas om the cantos? :)
Av Malin Lehresjön
tisdag 10 maj 2011
En utländsk Författarinna
Gertrude Stein
Den amerikanska författarinnan Gertrude Stein påverkade många författare, hon hade varit student till den amerikanske psykologen James Joyce som myntade termen stream of consciousness. Stein flyttade till Paris 1902 och hennes hem blev en litterär salong och ett konstgalleri där avantgardet samlades, inklusive konstnärerna Pablo Picasso, Henri Matisse och Juan Gris och de expatrierade amerikanska författarna Ernest Hemingway, Ford Madox Ford, Sherwood Anderson, Ezra Pound och F Scott Fitzgerald, men inte irländaren James Joyce som hon inte kände.
Gertrude Stein var en av Paris mest berömda personer i de konstnärliga salongerna, och hon umgicks i samma kretsar som Pablo Picasso, Henri Matisse, och Ernest Hemingway.
Förmodligen var hon en av de första som var öppet lesbisk i modern tid; hennes livskamrat Alice B. Toklas var även ämnet för den enda bok som spreds utanför den egna kretsen.
Gertrude Stein är begravd på Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Alice B. Toklas, som överlevde sin livskamrat med över 20 år, finns i samma grav, men hennes ingravering finns på baksidan av gravstenen.
en dikt av Gertrude Stein:
Linjen är från Gertrude Stein dikt Sacred Emily, skriven 1913 och publicerades 1922, i geografi och spelar. Den ordagranna linjen är faktiskt,
"ros är en ros är en ros är en ros":
Rose is a rose is a rose is a rose
Loveliness extreme.
Extra gaiters,
Loveliness extreme.
Sweetest ice-cream.
Pages ages page ages page ages.
Gertrude Stein
har ni hört dikten förr? :)
av: Malin Lehresjön
Den amerikanska författarinnan Gertrude Stein påverkade många författare, hon hade varit student till den amerikanske psykologen James Joyce som myntade termen stream of consciousness. Stein flyttade till Paris 1902 och hennes hem blev en litterär salong och ett konstgalleri där avantgardet samlades, inklusive konstnärerna Pablo Picasso, Henri Matisse och Juan Gris och de expatrierade amerikanska författarna Ernest Hemingway, Ford Madox Ford, Sherwood Anderson, Ezra Pound och F Scott Fitzgerald, men inte irländaren James Joyce som hon inte kände.
Gertrude Stein var en av Paris mest berömda personer i de konstnärliga salongerna, och hon umgicks i samma kretsar som Pablo Picasso, Henri Matisse, och Ernest Hemingway.
Förmodligen var hon en av de första som var öppet lesbisk i modern tid; hennes livskamrat Alice B. Toklas var även ämnet för den enda bok som spreds utanför den egna kretsen.
Gertrude Stein är begravd på Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Alice B. Toklas, som överlevde sin livskamrat med över 20 år, finns i samma grav, men hennes ingravering finns på baksidan av gravstenen.
en dikt av Gertrude Stein:
Linjen är från Gertrude Stein dikt Sacred Emily, skriven 1913 och publicerades 1922, i geografi och spelar. Den ordagranna linjen är faktiskt,
"ros är en ros är en ros är en ros":
Rose is a rose is a rose is a rose
Loveliness extreme.
Extra gaiters,
Loveliness extreme.
Sweetest ice-cream.
Pages ages page ages page ages.
har ni hört dikten förr? :)
av: Malin Lehresjön
En svensk Författare
Harry Martinson
Harry Edmund Martinson, född 6 maj 1904 i Jämshög i Blekinge, död 11 februari 1978 i Stockholm, var en svensk författare och poet. Han mottog Frödingstipendiet 1947 och Nobelpriset i litteratur 1974(tillsammans med Eyvind Johnson).
Martinson miste i tidiga år sina föräldrar: Han var endast sex år gammal när hans far, Martin Olofsson, avled i lungtuberkulos 1910 och modern emigrerade ett år senare till Kalifornien i USA. Modern bosatte sig senare i Portland i Oregon och Harry ackorderades ut på socknen som fosterbarn – ett öde som i viss mån liknade Viktor Rydbergs, en författare som för övrigt liksom Rudyard Kipling, Joseph Conrad och Leo Tolstoj tillhörde Martinsons litterära förebilder.
Han genomgick sex år i folkskola, bland annat i Alltidhults skola i Blekinge. Till minne av hans år där utdelar Harry Martinson-sällskapet Alltidhultstipendiet . Martinson var en kort tid på ett barnhem i Göteborg och vid Skeppsgossekåren i Karlskrona. Vid sexton års ålder gick han till sjöss och seglade jorden runt, bland annat till Brasilien och Indien, men måste på grund av lungsjukdom gå i land för gott år 1927. Både under sjömansåren och efteråt gick han tidvis på luffen. Såväl föräldralösheten som erfarenheterna som sjöman och luffare satte tydliga spår i hans författarskap.
Martinson sade i en intervju i Röster i radio-TV (nr 33 1961): ”Jag skriver som jag skriver därför att jag är buddhist. Inte religiöst, men moraliskt-filosofiskt.” Hans tankevärlds rötter i buddhismen och taoismen gick över huvudet på den samtida kritiken. Hans buddhistiska livssyn har därför inte alltid tagits på allvar av hans omgivning, som både gav honom en kyrklig begravning och tog in en av hans dikter
(De blomster som i marken bor) i Svenska kyrkans psalmbok.
Efter att ha gjort succé med Aniara blev Martinson hårt angripen för Vagnen. Han mottog 1974 Nobelpriset i litteratur tillsammans med Eyvind Johnson. Det med tiden allt hårdare bemötandet från delar av kritikerkåren, bland annat för att han själv satt i Svenska akademien då han tilldelades Nobelpriset, jämte hans egen känslighet, ledde till att han slutligen försökte ta sitt liv genom att begå harakiri med en sax, på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Detaljerna kring hans död har skildrats i Lars Gyllenstens memoarer.
Harry Martinson är begravd på Silverdals griftegård i Sollentuna.
Harry Martinson
har ni hört talas om honom? :)
Av: Malin Lehresjön
Harry Edmund Martinson, född 6 maj 1904 i Jämshög i Blekinge, död 11 februari 1978 i Stockholm, var en svensk författare och poet. Han mottog Frödingstipendiet 1947 och Nobelpriset i litteratur 1974(tillsammans med Eyvind Johnson).
Martinson miste i tidiga år sina föräldrar: Han var endast sex år gammal när hans far, Martin Olofsson, avled i lungtuberkulos 1910 och modern emigrerade ett år senare till Kalifornien i USA. Modern bosatte sig senare i Portland i Oregon och Harry ackorderades ut på socknen som fosterbarn – ett öde som i viss mån liknade Viktor Rydbergs, en författare som för övrigt liksom Rudyard Kipling, Joseph Conrad och Leo Tolstoj tillhörde Martinsons litterära förebilder.
Han genomgick sex år i folkskola, bland annat i Alltidhults skola i Blekinge. Till minne av hans år där utdelar Harry Martinson-sällskapet Alltidhultstipendiet . Martinson var en kort tid på ett barnhem i Göteborg och vid Skeppsgossekåren i Karlskrona. Vid sexton års ålder gick han till sjöss och seglade jorden runt, bland annat till Brasilien och Indien, men måste på grund av lungsjukdom gå i land för gott år 1927. Både under sjömansåren och efteråt gick han tidvis på luffen. Såväl föräldralösheten som erfarenheterna som sjöman och luffare satte tydliga spår i hans författarskap.
Martinson sade i en intervju i Röster i radio-TV (nr 33 1961): ”Jag skriver som jag skriver därför att jag är buddhist. Inte religiöst, men moraliskt-filosofiskt.” Hans tankevärlds rötter i buddhismen och taoismen gick över huvudet på den samtida kritiken. Hans buddhistiska livssyn har därför inte alltid tagits på allvar av hans omgivning, som både gav honom en kyrklig begravning och tog in en av hans dikter
(De blomster som i marken bor) i Svenska kyrkans psalmbok.
Efter att ha gjort succé med Aniara blev Martinson hårt angripen för Vagnen. Han mottog 1974 Nobelpriset i litteratur tillsammans med Eyvind Johnson. Det med tiden allt hårdare bemötandet från delar av kritikerkåren, bland annat för att han själv satt i Svenska akademien då han tilldelades Nobelpriset, jämte hans egen känslighet, ledde till att han slutligen försökte ta sitt liv genom att begå harakiri med en sax, på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Detaljerna kring hans död har skildrats i Lars Gyllenstens memoarer.
Harry Martinson är begravd på Silverdals griftegård i Sollentuna.
har ni hört talas om honom? :)
Av: Malin Lehresjön
En roman
Knut Hamsuns Svält
Tiden är sent 1800-tal och platsen Oslo. Det jag som framträder över sidorna är en främling i staden, en ung skribent, utbildad och med en stark vurm för de högre klasserna men utfattig och svältande. Romanen utvecklas successivt till en med diabolisk precision utförd studie i denna svält. Stundom en veritabel orgie i håravfall, köldfrossningar, förnedring, hallucinatoriska hungerrus och fruktansvärda kräkningar då den svältskadade magsäcken inte förmår ta emot den lilla näring den då och då får.
Dessa beskrivningar av kroppens fysiska och psykiska nedbrytning är lika plågsamt noggranna som litterärt storartade, och upptar en stor del av romanens handling. De faktiska matintagen befinner sig någonstans utanför Hamsuns rappa prosa – kapitlen avslutas varje gång huvudpersonen kommer över lite mat, och påbörjas igen när hungern åter infinner sig.
Det är en besynnerlig oralitet som framträder i "Svält". Ett helt register av metaforiska samband spelas upp mellan skrivande och svält, kyssar, språk och föda. I sitt tillstånd av armod kastas huvudpersonen hela tiden mellan hungerns pina och plötsliga euforiutbrott, mellan hybris och underlägsenhetskomplex, mellan klarsyn och paranoia.
Kanske är inbillningssjukan den nödvändiga verklighetsdistortion som räddar honom från att gå under – men det är samtidigt hans egna fantasier som gång på gång försätter honom i svårigheter och ytterligare befäster hans situation. Huvudpersonen, som går namnlös genom hela berättelsen, betraktar sig som "fullständigt ett byte för osynliga inflytanden" - men är lika mycket ett offer för sina egna fiktioner. Under hungerdelirierna drabbas han av plötsliga infall som får honom att ljuga storstilat för diverse främlingar. Denna iscensättning av den egna identiteten är ett återkommande tema romanen igenom. Till synes meningslösa fiktioner han uppfinner för att med sina sista krafter uppbåda en sorts värdighet i andras ögon. Eller är det egentligen det han håller på med?
Det livsverk han anser sig i färd med att skriva verkar därmed bestå mindre av de artiklar han ideligen försöker prångla på redaktörer och förläggare, än av just de skrönor och fabuleringar som undslipper honom i olika situationer. Det kan vara att spela sober herre inför en halvblind gamling eller ikläda sig rollen som pastor inför en förbipasserande gatflicka - eller att hålla en lång utläggning om den filosofiska avhandling han (inte) har skrivit bara för att skyla över det faktum att han endast äger en enda penna.
Hamsuns språk är mångtydigt. Om det är svälten eller självsvälten romanen i sin helhet bearbetar förblir en öppen, eller tvetydigt besvarad, fråga. Inte heller de underliggande lagar som styr huvudpersonens stadiga förfall - de ständiga sociala refuseringarna eller en sorts inre masochism - blir fullständig avtäckta. Läsningen av "Svält" kantas av ständiga misstankar om det vi läser faktiskt är vad det utger sig för att vara. Det finns en konstant glidning mellan verklighet och illusion, delvis gestaltad genom huvudpersonens framåtskridande förvirring, som skapar ett glapp i perceptionen. En språklek det är en förhäxande njutning att läsa, och som man fullständigt handlöst ramlar ner i liksom alldeles oavsett den långa Hamsun-exeges som kringgärdar verket.
Ja, Svält är en roman med många, ofta paradoxala bottnar. Flera av dem berörs i översättaren Henrik Petersens mycket intressanta och tvådelade efterord, separerat i ett mer tolkande och ett biografiskt stycke. Till exempel avhandlas några likheter och skillnader mellan Hamsuns och Kafkas svälttematik via Deleuze. Och den (mycket träffande beskrivet!) "Lynchlika" slumrande normalitet som präglar staden Kristiania och dess invånare, i bjärt kontrast till huvudpersonens kaotiska temperament. Kort sagt utgör Petersens efterord en oavbrutet fängslande läsning, och en omfattande kommentar till översättningen där man kan dyka ner och bara förlora sig. Petersens ansats är sympatisk också i en annan bemärkelse.
I ett vackert formulerat och personligt hållet följebrev från förlaget beskriver han sin egen hänförelse över boken och det hårda men uppenbarligen mycket givande arbetet med översättningen. "Jag har försökt åstadkomma en perfekt översättning", skriver han. Jag tror faktiskt att han har lyckats.
BOKEN: Vid slutet av den spanska guldåldern (1600-tal) då den kastiljanska kolonialmaktens inflytande avtog i Europa och rikedomarna i landet sakta sinade, började det uppstå en allt fattigare spansk adelsklass. För att ändå upprätthålla fasaden, som man ju månade om, dolde man sin konkurs genom att bo kvar på sina slott men då ätandes från tomma tallrikar - serverade av tjänstehjon man betalade medan man själv svalt. Allt för att producera en illusion av rikedom, upprätthållen i ren skräck för att fråntas hedern och privilegierna. En av dessa "hidalgos" känner vi från världslitteraturen som Don Quijote, och helt olik huvudpersonen i Knut Hamsuns debutroman Svält är han inte.
Romanen utkommer i dagarna på Skri/Modernista, och det är första gången originalversionen från 1890 ges ut på svenska.Tiden är sent 1800-tal och platsen Oslo. Det jag som framträder över sidorna är en främling i staden, en ung skribent, utbildad och med en stark vurm för de högre klasserna men utfattig och svältande. Romanen utvecklas successivt till en med diabolisk precision utförd studie i denna svält. Stundom en veritabel orgie i håravfall, köldfrossningar, förnedring, hallucinatoriska hungerrus och fruktansvärda kräkningar då den svältskadade magsäcken inte förmår ta emot den lilla näring den då och då får.
Dessa beskrivningar av kroppens fysiska och psykiska nedbrytning är lika plågsamt noggranna som litterärt storartade, och upptar en stor del av romanens handling. De faktiska matintagen befinner sig någonstans utanför Hamsuns rappa prosa – kapitlen avslutas varje gång huvudpersonen kommer över lite mat, och påbörjas igen när hungern åter infinner sig.
Det är en besynnerlig oralitet som framträder i "Svält". Ett helt register av metaforiska samband spelas upp mellan skrivande och svält, kyssar, språk och föda. I sitt tillstånd av armod kastas huvudpersonen hela tiden mellan hungerns pina och plötsliga euforiutbrott, mellan hybris och underlägsenhetskomplex, mellan klarsyn och paranoia.
Kanske är inbillningssjukan den nödvändiga verklighetsdistortion som räddar honom från att gå under – men det är samtidigt hans egna fantasier som gång på gång försätter honom i svårigheter och ytterligare befäster hans situation. Huvudpersonen, som går namnlös genom hela berättelsen, betraktar sig som "fullständigt ett byte för osynliga inflytanden" - men är lika mycket ett offer för sina egna fiktioner. Under hungerdelirierna drabbas han av plötsliga infall som får honom att ljuga storstilat för diverse främlingar. Denna iscensättning av den egna identiteten är ett återkommande tema romanen igenom. Till synes meningslösa fiktioner han uppfinner för att med sina sista krafter uppbåda en sorts värdighet i andras ögon. Eller är det egentligen det han håller på med?
Det livsverk han anser sig i färd med att skriva verkar därmed bestå mindre av de artiklar han ideligen försöker prångla på redaktörer och förläggare, än av just de skrönor och fabuleringar som undslipper honom i olika situationer. Det kan vara att spela sober herre inför en halvblind gamling eller ikläda sig rollen som pastor inför en förbipasserande gatflicka - eller att hålla en lång utläggning om den filosofiska avhandling han (inte) har skrivit bara för att skyla över det faktum att han endast äger en enda penna.
Hamsuns språk är mångtydigt. Om det är svälten eller självsvälten romanen i sin helhet bearbetar förblir en öppen, eller tvetydigt besvarad, fråga. Inte heller de underliggande lagar som styr huvudpersonens stadiga förfall - de ständiga sociala refuseringarna eller en sorts inre masochism - blir fullständig avtäckta. Läsningen av "Svält" kantas av ständiga misstankar om det vi läser faktiskt är vad det utger sig för att vara. Det finns en konstant glidning mellan verklighet och illusion, delvis gestaltad genom huvudpersonens framåtskridande förvirring, som skapar ett glapp i perceptionen. En språklek det är en förhäxande njutning att läsa, och som man fullständigt handlöst ramlar ner i liksom alldeles oavsett den långa Hamsun-exeges som kringgärdar verket.
Ja, Svält är en roman med många, ofta paradoxala bottnar. Flera av dem berörs i översättaren Henrik Petersens mycket intressanta och tvådelade efterord, separerat i ett mer tolkande och ett biografiskt stycke. Till exempel avhandlas några likheter och skillnader mellan Hamsuns och Kafkas svälttematik via Deleuze. Och den (mycket träffande beskrivet!) "Lynchlika" slumrande normalitet som präglar staden Kristiania och dess invånare, i bjärt kontrast till huvudpersonens kaotiska temperament. Kort sagt utgör Petersens efterord en oavbrutet fängslande läsning, och en omfattande kommentar till översättningen där man kan dyka ner och bara förlora sig. Petersens ansats är sympatisk också i en annan bemärkelse.
I ett vackert formulerat och personligt hållet följebrev från förlaget beskriver han sin egen hänförelse över boken och det hårda men uppenbarligen mycket givande arbetet med översättningen. "Jag har försökt åstadkomma en perfekt översättning", skriver han. Jag tror faktiskt att han har lyckats.
Den norske Nobelprisvinnaren Knut Hamsun, 1859-1952,
slog igenom år 1890 med “ Svält”.
har ni läst boken? :)
av: Malin Lehresjön
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)